Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Min arbetsmoral är verkligen körd i botten! När jag borde sitta vid bordet och konstruera mönster finner jag mig istället mitt i en cykeltur, meditation, matlagning eller (allra helst) på valfri plats görandes absolut ingenting och undra över varför jag inte har något i händerna. Till viss del skyller jag på den stekande hettan och det vackra vädret. Tre dagar i rad har jag mer eller mindre däckat ihop till amöbastadiet under flera timmar på eftermiddagen. Det är helt enkelt för varmt; jag är gjord för temperaturer mellan -10 och +25 grader, helst inte kallare, och definitivt inte varmare!

Men jag har i alla fall ritat liiiiite mönster, sytt en toile och handsytt fast en ärm fel samt sprättat upp den igen. Kvällens plan är att sy fast båda ärmarna på ena skjortan rätt och helst också börja sy ihop det schabraket.

Och så har vi ju huvudanledningen till dagens inlägg: Jag har mätt längden på mitt slyngade band.

550 meter lingarn grovlek 16/2 blev 81.3 meter slyngat band. Det kräver därmed i snitt 6.8 meter garn för att göra en meter slyngat band.

Under arbetets gång (och icke-gång) har jag haft igång serien Game of Thrones, och lyckats ge mig själv ytterligare ett nördpoäng, då jag i ett av de sista avsnitten upptäckte att karaktären Sansa bar en klänning med olika ärmisättningar. Den ena ärmen hade rynkats uppe på ärmkullen, den andra var helt slät. Denna upptäckt ledde till två viktiga tankar
1. Jag har börjat få upp ögonen för detaljer och har blivit ganska kritisk till färdigsydda kläder (och med tanke på att jag inte hinner sy så mycket till mig själv kommer detta i sin tur leda till att jag antingen kommer behöva mildra min kritisism eller i framtiden strosa runt naken).
2. Mer en frågor än en tanke egentligen -Vem sjutton hade ansvaret för Sansas kläder? Vad tänkte hon/han med? Är lösningen meningen och är den i sådana fall rituell?

Med dessa funderingar gick jag omkring i trädgården och vattnade framåt kvällningen, lite drygt en timme innan landskapet överrumplades av regn. Tack Murphy!

 

Eeehhhh…. arbetsmoral var det. Dags att promenera iväg till soffa, film och linnesömnad på inglasade altanen.

Annonser

Read Full Post »

Drygt ett år tog det, och det är många utmed vägen som tvivlat och fnissat åt projektet, men nu jäklar är det färdigt!

Voilá: 125 gram lingarn 16/2 blev….

Den ljuvliga känslan av att vara näääästan klar!

550 meter tråd har jag idag blivit klar med att förvandla från vanligt garn till slyngat band. Garnbollen av färdigslyngat band blev betydligt större än jag trott, och metrarna betydligt fler än jag kunde ana. Exakt hur långt bandet blev har jag ännu inte hunnit kontrollera, men då just längden på bandet var tanken bakom detta idiotprojekt (som kommer förse mig med skosnören i flera år framöver) så är detta naturligtvis något jag kommer att ta reda på. Mer info om detta kommer när jag orkat ta itu med den biten. Just nu känner jag att det här projektet behöver vila en aning.

Ett stycke nystan slyngat band

Jag har inte jobbat hårt med detta projekt alls, utan slynggaffeln har fått följa med på fikapauser, föreläsningar och några filmvisningar och helt enkelt arbeta sig själv framåt i lagom takt. Under vårens alla hektiska projekt har jag inte slyngat en centimeter, vilket också var anledningen till att jag inte klarade ursprungsmålet: att hinna klart inom ett år. Det tog nästan exakt 13 månader. Men vem bryr sig? Ytterligare ett puckat projekt slutfört och jag kan nu fokusera på alla andra saker jag vill och måste hinna klart med: två handsydda skjortor till mor och fars födelsedagar i augusti, en yllekjol till vintern, X antal par strumpor, spinnande av garn till min kommande tröja och (naturligtvis) en hel del annat, men det är framtida historier.

Den färdiga slyngningen på härvelkorset, vilket är tillverkat av Lina Envall

Nu ska jag sätta mig och fortsätta arbeta på skjortorna, vars halsringningar äntligen är klara, så nu kan jag gå loss med ärmar. Handsömnad tar tid, men attans vad härligt det är!

Read Full Post »

Vill härmed visa min oändligt stora tacksamhet och enorma glädje över den present jag idag fick emottaga. Två vänner på hemmaplan hade hittat en liten (men ytterst användbar) pryl som de på en gång visste skulle passa mig som handen i handsken.

Annika och Pär, ni vet verkligen vad en kulturgothare behöver, och såhär under invigningen av mitt nya verktyg undrar jag hur jag tidigare lyckats överleva utan den.

Denna fantastiska gåva jag pratar om är något jag är säker på att många kommer bli avundsjuka på mig för -nämligen en rosa datamus med motiv av disneyprinsessor! Och inte nog med detta -när musen är inkopplad i den uppstartade datorn lyser scrollerhjulet neonblått!

Som du, min kära läsare, nog förstår höll jag på att garva ihjäl mig när jag fick se denna present, men med tanke på att jag behövde en datamus (och denna fungerar alldeles utmärkt, det kan jag efter en timmes användning intyga) så var det faktiskt en mycket behändig gåva. Dessutom har några kompisar fått för sig att just rosa är min färg, och jag kan numera titulera mig som stolt ägare till en rosa skruvmejsel (som fungerar alldeles utmärkt, både den platta sidan och stjärnsidan -för naturligtvis är den vändbar), rosa reflexer, rosa tofsar och numera också rosa datamus (undrar om jag har lite glitter att dekorera den med…). Vad blir nästa steg? En rosa soda stream? Det skulle jag ha både glädje och nytta av!

Till alla mina kära vänner som förgyller min vardag (och all annan tid också för den delen):

TACK FÖR ATT NI FINNS!

Utan era galna upptåg och fåniga presenter skulle mitt liv inte vara alls lika roligt som det är nu.

Och avslutningsvis skulle jag bara vilja påpeka, att om halva mitt framtida hem består av rosa prylar, så är det inte mitt fel!

Är den inte snygg så säg?

Read Full Post »

Det var ett tag sedan jag arbetade på samlingen nu, trots flera erbjudanden från givmilda folk; erbjudanden som de flesta mycket väl skulle passa väl in i min lilla samling. Men kanske kan det vara så att dagen nu har kommit. Det känns lite märkligt, att efter över ett decennium lägga av, men eventuellt kan det vara så att jag har slutat samla citat.

Drygt tio år och fyra böcker senare står jag här, med tusentals fina uttalanden att liva upp mig och min omgivning med. Men om jag inte tagit en paus (som snart varat ett halvår), så är det nog faktiskt så att jag är klar. Någon gav mig en gång tipset att jag skulle låta publicera min citatbok. Får väl se hur det blir med den saken; i nuläget förbli Dumboken 1-4 personliga, handskrivna böcker som är till för att jag och min omgivning ska få sig ett gott skratt emellanåt.

Om någon annan vill ta över och skapa sig en egen ”Dumbok” eller (som den egentligen först hette” ”IDT -Idiotiskt Dumt och Tänkvärt” så önskar jag denne mycket nöje. Eventuellt kommer jag ta upp tråden nån gång, men till dess så får den vila. Jag har annat att göra.

Som ett öppet tack till alla som medverkat tänkte jag bjuda på några godingar från ”Dumboken 4”, vilken påbörjades december 2009 och har fyllts på fram till nån gång under våren 2011. I boken står allas namn med, men här på nätet låter jag uttalandena vara anonyma.

 

 

 

”Jag skulle räkna till tre, men tappade bort mig på vägen”

”Ligg, ligg, ligg då för fan! In, in. Nej, inte där, vänster; in då för fan! In, in, iiiiiin!”

”Äntligen ser du tjock ut!”

”Den är jättefin! Eller… den är väldigt du.”

”Om jag håller så kan du gnugga henne i stereo.”

”Ni har gjort helt rätt, fast fel.”

”Har man väl sagt det högt så vet man direkt vilket som är rätt; eller i varje fall vilket som är mest åt helvete.”

”Vet ni vad? Jag har dödat två föremål idag. Eller… det ena i alla fall, det andra bara dog.”

”För gränsen mellan geni och galenskap är rund.”

”Passpoalficka eller stolpficka -vilken är mest Jack Sparrow?”

”Åh, jag hatar patinerade dinosaurier!”

”Om du är på ett encellsre-anactment så kan du ju inte komma som en flercellig varelse!”

”Men jag tog tre och du tog fyra, då hoppas vi att nästa tar fem så jämnar det ut sig.”

”Jag har tänkt… om man tappar hjärnan …borde man inte kunna ersätta den med smör?”

”Min hjärna har inte somnat ordentligt, och den har definitivt inte vaknat ordentligt heller!”

”Ska vi gå och fika nu så det blir nånting gjort här?”

Och med det så är kanske bara kvar att dansa eran ut…

Read Full Post »

Som de flesta andra dagar har jag idag ägnat en stund åt att trampa runt på min cykel. Tog den längre rundan idag, så var borta i ungefär en timme, vilket kändes ganska lagom sådär i solsken och lagom blåst.
Satt där på sadeln och kände mig allmänt tillfreds med tillvaron. Ett par knästrumpor av restgarn har stickats klart, och föräldrarnas skjortor är påbörjade (dvs bitarna är urklippta, och jag har tråcklat några kanter). Ikväll kanske jag lyckas få tummen ur att faktiskt börja sy en halsringning. För närvarande är det dock inte så lätt att komma sig för med sömnaden. Känner mest för att sitta i en fåtölj eller på trappan i solskenet och sticka eller nålbinda. Inte göra något ”ordentligt” utan mest njuta av livet och bygga upp vinterns nödvändiga förråd av strumpor. Det är väl det som är semester antar jag -att vilja göra så mycket men att ta sig rätten att välja att göra något annat. Att ge sig själv tid till att bara sitta still och njuta en stund.

Varje dag blir jag påmind om hur skönt det är att bo långt ut på landsbygden. Visst önskar jag att jag kunde promenera in till en kiosk och köpa mjukglass, eller cykla iväg med teckningsgrejer i väskan, sätta mig på ett kafé och teckna av förbipasserande folk. Men jag har istället förmånen att varje dag titta på rådjur ute på gärdet. Rådjur med kid, harar, tranor, rävhona med unge, en och annan älg… Det där priviligiet med att bo avsides. Nej, istället för att sitta här framför skärmen tror jag att jag tar mig en kopp te!

Det där med att vara ledig på sommaren alltså…. borde man göra oftare!

Read Full Post »

Ytterligare två intensiva dagar avslutade. I förrgår satte jag mig i min nytvättade (och till och med vaxade) bil och körde upp till Leksand. På eftermiddagen anlände jag till Hildasholm där min klasskompis Erik och jag byggde utställning. Under vårt andra läsår på Sätergläntan har vi bland annat haft ett samarbete med Hildasholm där vi inspirerade av några plagg från Hilda Munthes sommargarderob konstruerat och sytt moderna ytterplagg.

Hildasholm

Platsen Hildasholm är relativt ung, bara lite drygt hundra år har huset stått där. Ändå har det en mycket stark själ, och vid en rundvandring därinne känner man hundratals och åter hundratals minnen som finns i rum efter rum efter rum… Under arbetets gång kände jag hur jag arbetade lika mycket med hjärtat som med händerna -man hade helt enkelt tagit Hildasholm till sig.

Modeteckningar av våra plagg

Bygget av utställningen gick snabbt och lätt -originalplaggen vi inspirerats av hänger på plats bakom skyddande glas samt på en gammal vacker provdocka av metallstänger. Våra nysydda plagg sitter uppe på varsin docka, och på väggarna hänger våra originalteckningar som gjordes innan plaggen syddes samt information om oss tre studenter som ställer ut.

...och här står jag med det första ytterplagget jag någonsin sytt

Min dubbelknäppta kappa är hellång i svart vadmal med dubbla motveck bak; den är fodrad med ett siden/hampa-tyg. Pellerinen i ett grovt kläde har fyra uppåtliggande veck. Jag har gjort den med tanken att den ska stå emot riktigt bitter vinterkyla, och den ska hålla i minst tio år.

Igår, den 16:e juni hade vi vernissage. Vädergudarna var med oss och vi välsignades med sol och värme hela dagen. Invigningstal av Leksands kulturchef och fullsmockat med folk i den lilla utställningslokalen.

Tillverkad av Erik Eklund

Eriks kappa är vadlång och är sydd i ett mörkblått kläde. Den har motveck i sidorna, vita knappar mitt fram och är fodrad med ett ull/siden-tyg.

Utställningen med våra kappor och Hildas egna plagg kommer stå några veckor in i juli denna sommar, och vill därefter se mer av oss är man välkommen att besöka utställningen ”Dräktmod” där samtliga sömnadsstudenter från läsåre 10/11 deltar med varsitt plagg inspirerat av skånsk dräkt till och med augusti 2011.  Och sen är man ju naturligtvis välkommen att kontakta oss personligen.

Tillverkad av Maja Satz

Majas dubbeknäppta kappa är vadlång och sydd i ett kritvitt kläde och har dubbla motveck bak; den har passpoaler i sömmarna av ett siden/hampa-tyg, vilket hon också använt som foder.

Och därmed, tre veckor efter skolavslutningen, kan man då äntligen anse läsåret vara slut. Det har varit ett fantastiskt år med massor av nyttiga erfarenheter, trevliga möten och inspirerande utmaningar! Hur hösten ser ut är ännu inte helt klart, men förmodligen kommer vi alla tre att återvända för att gå ett tredje (och därmed sista) läsår på Sätergläntan.

Read Full Post »

Det där med att mena så väl och så går allting fullständigt fel i alla fall… Har man hört den förut? Känner man igen situationen? Hur ofta har man inte sett exempel på just detta i exempelvis teaterpjäser eller på film? Idag hände det i verkligheten.

Katten Trine, som äger huset där jag bor och omgivningarna så långt ögat kan nå (och troligen mycket mer än så) är en sjujäkla duktig jägare. Hon överträffar alla förhoppningar när hon var dag stolt kommer hem och stolt visar upp sina byten. Duktig katta!
Dessvärre har hon den lilla egenheten att inte döda sina byten på en gång. Tvärtom tror jag hon upplever dem som pipleksaker -så fort man petar på dem så låter de ju! Att titta på denna grymma lek är en ganska förfärlig sak, och förra veckan tog jag saken i egna händer och räddade en stackars näbbmus till livet genom att helt enkelt plocka upp den och bära bort den så katten inte kunde hitta den igen.

Idag var ur bytessynpunkt inget undantag -katten försvann ut bland gräs och buskar och återvände några minuter senare med en näbbmus i munnen. Denna var inte bara vid liv, utan i så oskadat skick att den sprang för livet så fort hon släppte ned den. En lång grym lek följde, och trots oförsiktig behandling tycktes den stackars musen aldrig bli så skadad att den inte kunde fortsätta springa. Till slut fick jag nog och kupade mina händer om den för att återföra den till friheten. Dessvärre blev den stackars musen så panikslagen att den tog till sitt sista försvar, och bet mig hårt i handflatan! Ont som sjutton gjorde det, och i ren reaktion slängde jag musen ifrån mig, som landade på några stenplattor intill huset. Denna landning skadade den så illa att den bara låg och ryckte av smärta. Det var bara för mig att göra saken kort; jag tog den i svansen och dängde den hårt i stenplattan och den stackars lilla näbbmusen låg nu där på marken död.

Efter att ha lagt den i slänten med lite gräs och bös över kände jag tacksamhet över att musens tänder inte gått igenom ens yttersta av mina skinnlager, och kände mig i övrigt ganska dålig till mods över att min hjälpaktion gått så totalt åt skogen. Tröstade mig med att musens lidande förmodligen kortats av med minst en halvtimme, och kände lite galghumor i det faktum att en skinngarvare står och har dåligt samvete över att dödat ett skadedjur. Såhär i efterhand inser jag ju att jag borde flått den och garvat dess lilla skinn, men å andra sidan -det krävs tusentals för att fodra en hel mantel, så… nej.

Read Full Post »

Older Posts »