Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Jag visste att jag gav mig in i relativt okända och garanterat förrädiska terränger när jag valde att använda en viskoskypert som foder i den kappa jag för närvarande arbetar med. Mina (och mina klasskamraters) tidigare erfarenheter av materialet talar sitt tydliga språk: viskos är inte att föredra -framför allt inte om det är vävt i kypert! Så vad gjorde Pinglan? Jo, hon skaffade kypertvävd viskos att fodra sitt plagg med. Bra gjort…

Detta val kan ju tyckas dumt, och i vissa avseenden anser jag också själv det. Men (för naturligtvis finns det ett ”men” med i bilden) det finns ju naturligtvis anledningar till att jag valde just denna regenatfiber framför en naturfiber.

Först och främst lyckades jag inte hitta något passande tyg som hade rätt färg eller prisklass. Min första tanke var att ha ett skarpt lila foder som kontrast till det eleganta men grå yttertyget. Men inga tyger i lämplig lila färg gick att hitta. Nästa steg blev därför att få tag i en lämplig linne- eller sidenkvalitet som jag kunde färga. Inte heller detta fick jag att gå ihop, och under detta sökande föddes en ny idé -köp ett nedtonat svart fodertyg och träna händerna i att arbeta med slinkiga material som har egen vilja.

Sagt och gjort, jag gav mig ut på jakt efter fodertyger i viskos. Det skulle visa sig att utbudet var minst sagt begränsat, så trots att jag egentligen ville ha en tuskaft fick det bli en kypert i alla fall. Och ångesten inför arbetet med fodret växte….

Förvånansvärt nog gick det under större delen av arbetet riktigt bra. Inga extrema dragningar, överdrivet konstiga fall eller ondskefulla vågor efter sömnad i overlock eller vanlig symaskin. På det stora hela gick tyget att samarbeta (eller i alla fall kompromissa) med. Handfållningen runt hela plagget gick förhållandevis snabbt och helt plötsligt var det bara isättning av fodrets ärmar kvar. Till och  med isättningen av ärmarna gick… okej.

isättning av foderärmar pågår...

Nålar till tusen i varje ärmhåla (min lärare tyckte jag skulle prova plagget med nålarna i, och när jag påpekade att det tänkte jag inte alls föreslog hon genast en omröstning i klassen, vilka alla med stora flin ställde sig på hennes sida) och en långsam handsömnadsprocess följde. Sprättningar och omnålningar på ett par kortare sträckor för att få till en snygg linje senare var detta avklarat. Att sy i fodrets ärmar tog en arbetsdag -jag hade räknat med minst två och var därmed superlycklig över att det gått så fort.

Men DÅ! …kom problemen…

Någonting hade under processen gått fruktansvärt på tok, trots väl tilltagna sömsmåner och noggrann mätning samt tråckling (vågar inte ens gissa hur många meter tråckeltråd som använts för att hålla fodret på plats mot yttertyget) och provning. När sista stygnet gjorts och en bara-utifall-att-provning gjordes visade det sig att det helt plötsligt fattades flera cm fodertyg under varje ärm. När plagget satt på kroppen vek sig sidorna inåt-uppåt och fick hela skapelsen att se fruktansvärd ut!

Några väl valda svordomar, blåögda förhoppningar om att tyget-kommer-hänga-ut-sig-själv-bara-det-får-lite-tid-på-sig samt uppgivna konstateranden att så-kommer-inte-alls-bli-fallet senare var det bara att bita i det sura äpplet och göra vad som krävdes: Sprätta de aktuella sträckorna och skarva i spillbitar från tillskärningen. I normala fall tycker jag att skarvar är något av det vackraste som finns, men i just den här situationen känns det som ett misslyckande. Förmodligen för att jag inte räknat med att behöva skarva det här plagget någonstans.

Dagens mantra: "det är folkligt"

I sann folklig anda sitter det nu, på sidornas nederkanter, två små skarvade bitar foder, vars trådrak går stick i stäv med övriga fodret (för naturligtvis gick det inte att få ut några skarvar i rätt trådriktning), och jag försöker glädjas åt att det i alla fall inte syns från utsidan. Förhoppningsvis kommer jag vänja mig vid fenomenet enormt-ful-nederkant-på-insidan-som-ingen-annan-nånsin-kommer-att-se inom en inte alltför avlägsen framtid, och faktum är ju att alla alltid har skarvat. Tittar man på de finaste kläderna från 1700-talets högadel så nog sjutton hittar man skarvar (till och med på utsidan!). Det här med att inte skarva alls är trots allt ett relativt nytt påfund, som numera är regel snarare än undantag. Det var inte länge sedan alla såg till att få ut de plaggdelar man behövde ur minsta möjliga tygmängd.

Så när jag tänkar på min kappas två små iskarvningar så kan jag ju egentligen bara konstatera att… DET ÄR FOLKLIGT!

Annonser

Read Full Post »

I lördags ägnade jag kvällen åt att lite förstrött och utan minsta prestationsångest sitta i min fåtölj framför en söt liten vampyrserie och karda ull. Min sista svarta och lila ull inköpt på Wåhlsteds textilverkstad (drygt ett hekto, skulle jag gissa) förvandlades sakta men säkert från vackra ullstaplar till stora vackra moln av kardflor. Den banankarton jag avsett för ändamålet räckte nästan inte till, men med lite lagom stapling på hög gick allting bra.

Igår eftermiddag satte jag mig framför spinnrocken, fast besluten att komma överens med den om hur man förvandlar kardflor till spunnen tråd. Förvånansvärt snabbt gick det att komma in i en rytm, och fem timmar senare var allt flor uppspunnet. En spole svart och en minst sagt fylld spole lila garn.

andra spolen på fem timmar

De första kanske femtio meterna svart blev inget vidare lyckade (eller som min fina lärare  konstaterade:  ”effektgarn”). Men med tanke på att jag spunnit ytterst få meter ull på spinnrock, och endast ett par hekto förgarn på min egen tidigare var jag mycket stolt över hur snabbt det gick att få in snitsen.

överfört från spole till härvelkors

Planen är att helgen som kommer tvinna de båda härvorna till tvåtrådigt garn som jag sedan kan använda till att… tja, sticka strumpor kanske! Längtar så efter ett par mönsterstickade vantar i svart och lila, men det räcker garnet knappast till. Nästa gång jag är i Dala Floda ska jag se till att köpa ett par hekto av varje färg så jag säkert vet att det räcker. Det där med egenspunnet i vantar är en speciell känsla (och de vantar jag nålband av röd/svart från Wåhlstedts var underbara att bära -tills jag tappade den ena tidigare i vinter)

det svarta upphängt på tork

Innan man kan använda garnet efter spånaden måste det fuktas och sträckas så fibrerna fixeras. Det finns förmodligen ytterst behändiga specialprylar för detta ändamål. Som synes på bilden äger jag inget sådant, utan jag tar det som finns hemma -i det här fallet en duschkabin och ett moppskaft. De gånger jag har tillgång till trädgård brukar jag hänga upp mellan ett par kvastskaft i ett träd istället.

Read Full Post »

slölördag

Idag har jag fått mycket gjort, men det känns ändå som att det varit en ytterst slö dag. När jag var uppe på skolan och arbetade konstaterade vi att det kändes som söndag, och det är ju helt fantastiskt! Det innebär att jag kan känna mig ledig två dagar i rad (något som är extremt ovanligt, för att inte säga icke-existerande utanför lov eller terminsuppehåll sedan tre års sömnadsstudier tillbaka).

Men vad har jag egentligen lyckats fylla dagen med? Jo, ett par timmars skolarbete, förstås; och så lite umgänge med folk. Storfrämmat av två fd. medstudenter från Stockholm överlämnade en av de finaste gåvorna jag fått på länge -ett stycke torkat och rökt lammkött!

Och så kanske jag borde meddela helgens stora nyhet: Jag har tagit ytterligare ett steg mot ära och berömmelse! Ja, alltså… jag har skapat en officiell sida på facebook. Sök på Pinglan Vargtass Design och tryck på ”Gilla”-knappen så blir jag glad. Sidan är under uppbyggnad och det finns inte jättmycket där ännu, men tanken är jag ska uppdatera om utställningar och händelser där jag deltar samt fotoalbum i vilka det ska finnas kreationer jag tillverkat. Mycket nöje!

I övrigt har det mest blivit tvätt och städ samt några timmars lugnt kardande av ull framför en vampyrserie. Det känns som evigheter sedan jag ägnade vampiri-intresset någon större uppmärksamhet, så det kändes nästan som att jag återupptäckte det nöjet.

svart och lila -mycket snyggare blir det inte

En rågad banankartong senare var all min fina färgade ull från Wåhlsteds textilverkstad uppkardad, så nu är jag redo för spinnrocken. Måste dock erkänna mig nervös inför detta projekt -det var ett år sedan jag spann kardflor på spinnrock, och jag har aldrig provat det på min egen (har ju inte haft den länge, och har hittills bara övat med förgarn). Jaja, det ska nog gå vägen!

Read Full Post »

Januari närmar sig sitt slut, och i och med detta dukas det upp till fest. Jag fascineras återigen över hur många kreativa människor som är födda i vattumannens tecken (alternativt stenbock, men en stor drös folk är det på skolan som fyller år i januari månad, det är ett som är säkert). Igår hade vi två födelsedagsbarn samtidigt, så då beslöt vi ta tillfället i akt och anordna mastodontfika.

Bordet fylls med bakverk...

Sju sorters kakor (mer tårtor än kakor, men ändå…), fårfällar och filtar framför brasan, sång och mys -kan det bli bättre?

Tårtbuffé är livsfarligt!

Uppifrån vänster: Morotskaka (med extra kräm), hemkokt chokladpudding, toscakaka (med hjärtformad kiwi-bit), negerbollstårta, grädde, chokladkaka med vit chokladkräm och sist (och minst) chokladbiskvi. Naturligtvis var allt hemlagat från grunden -inga köpekakor här inte!

Jag måste till mitt förtret erkänna att jag inte fick i mig allt, utan var tvungen att slänga en del (försökte tappert i en timme, men icke…)

Som alla nördar vill man ju unna sig själv något extra (gärna också extra nördigt) emellanåt, och min stora nörd-investering den här gången är en sak som dessutom är mycket användbar: ett fickur!

I äkta steampunk-anda är det ett mekaniskt fickur (inga batterier här inte) som dessutom har försetts med ”fönster”, så man kan se det vackra maskineriet. Som steampunk-älskare (med än så länge ytterst få egna attribut) är det mig en enorm glädje att inneha ett sådant vackert (och användbart) smycke. Och det utgör dessutom ytterligare en god anledning att ta mig i kragen och konstruera den där västen jag tänkt sy av kostymyllet med silverlila kritstreck som legat och väntat i över ett år.

Jag har egentligen bara ett problem med det: Baksidan är så snygg, att jag nästan hellre tittar på den sidan än den tidsvisande framsidan!

 

Read Full Post »

Det tog sin lilla tid, men nu är den äntligen färdig!

En fodrad ylleväst med specialgjutna tennknappar till min kompis Gustav. När man går på en skola med enkom hantverksutbildningar hör ju byteshandel vardagen till -vissa projekt är små och snabba (en gång bytte jag några tårtor mot en kniv), andra större och mer tidskrävande (exempelvis en väst mot några knapphålsjärn).

Det syns inte så bra på bilderna, men västen är brun i färgen

Då det hela tiden varit meningen att bli en arbetsväst hade jag inte tänkt lägga så mycket möda på snygga detaljer eller handsömmar, men samtidigt går det ju liksom inte att låta bli att göra så bra ifrån sig man kan när det ändå inte är några pengar involverade.

Så när jag äntligen var klar med all sömnad kunde jag en aning flinande konstatera att de enda sömmarna som sytts på maskin var yttertygets sammanfogande sömmar (alltså sid- och axelsömmarna). Övriga sömmar (mest fållar och prickstickningar) gjorde jag för hand. Likaså plaggets detaljer: fickor och krage är helt handsydda, och naturligtvis även knapphålen (maskinsydda knapphål kändes helt enkelt inte acceptabelt!).

Knapparna, som Gustav gjutit speciellt för den här västen sitter fast i linneband fastsydda på plaggets insida. Vill man byta knappar är det bara att sprätta bort bandet, plocka loss knapparna och sedan sätta dit nya. Med den här fastsömnadsmetoden (som har ett par hundra år på nacken och därmed är väl beprövad) är också risken för att man tappar en knapp betydligt mindre än om man syr fast dem en och en.

hoppetiskutt!

Broderier finns placerade på insidan av knäppningen (Gustavs initialer mellan knapphålen, min runa samt årtal mellan knappbanden) och bara för att jag tyckte det var kul broderade jag även in en snigel i nackpartiet på plaggets utsida.

Och resultatet av mitt arbete syns på bilderna. För att vara mitt livs första herrväst är jag riktigt nöjd med min prestation, och Gustav log stort när den officiella överlämningen skedde (inofficiellt såg han till att bära den redan innan jag hunnit slutpressa den, genom att helt enkelt hämta den från mitt skåp så han kunde fira nyår i den. Jag tackar och tar emot för det fina betyget!).

Read Full Post »

Ännu ett sidoprojekt färdigt. Hurra hurra! Det var värst vad produktiv jag helt plötsligt blivit; kan det ha att göra med att jag lyckats tillverka så många par strumpor (i slitstarkt garn) att jag slipper ägna var och varannan kväll åt strumpstoppning, tro..? Nej, det har nog inget aaaaalls med saken att göra!

Men, vad är det för grej jag åstakommit den här gången, då? Jo, jag har broderat och sytt en ny nåldyna. Broderierna startade i december och har tagits upp lite sådär på måfå när jag inte känt för att göra något annat. De sista broderistygnen gjordes i helgen, då själva kudden syddes ihop. I måndags sydde jag en innerpåse och införskaffade kruskakli att fylla den med. En påse kruskakli var dock inte tillräckligt, så igår köpte jag en påse vetekli att fylla upp det sista tomrummet med, och sedan sydde jag rätt och slätt ihop de sista bitarna och voilá! En helt ny dyna att sätta sina dyrbara nålar i!

Dynans röda sida använder jag som bottenplan. Fylld med typiskt slöjdiga broderier helt gjorda på måfå och med franska knutar som helt löpte amok känns den inte direkt ”jag” någonstans, men det är ju jag som gjort arbetet, så det var väl bara att använda sig av tygbiten, då…

Som en motpol till den ytterst slöjdiga och kulturella röda kuddhalvan kände jag att jag behövde göra något som verkligen representerar mig på den andra sidan. Vilken typ av broderi jag skulle göra var i huvudsak mycket enkelt -jag skulle göra ett ytterst nördigt motiv. Men vad? Jag var länge inne på att brodera Star Trek-loggan, vilket förvisso skulle bli riktigt snyggt, men valet föll på den skräck-romantiska ådran och vem representerar inte denna genre bättre än HP Lovecraft? Så därmed blev det ett motiv föreställande Cthulhu!

i hörnet årtal och min runa -det gäller ju att ha koll på när och av vem den tillverkats

den synliga skarven doldes med flätsöm

 

Och som avslutning denna dag, på begäran: receptet på chokladpuddingen jag skrev om igår!

Notera att jag använder minimalt med socker. Enligt receptet jag utgick ifrån skulle det vara en msk socker till varje dl mjölk.

Chokladpudding (1 stor eller 2 små port)

3 dl mjölk

3 msk maizena

1 msk socker

3 msk kakao

1 msk vaniljsocker

Blanda allt utom vaniljsockret kallt. Koka upp under omrörning. Precis innan det kokar är det dags att blanda i vaniljsockret.

Det är mycket viktigt att vara observant på när det börjar tjockna, för det tjocknar fort när det väl kommit igång. Häll snabbt upp i skål och ställ utomhus (eller i kylen) så det snabbt kyls ned.

Servera som det är eller tillsammans med vispad grädde.

Jag har ännu inte provat, men planer finns på att inom en snar framtid smaksätta chokladpuddingen med exempelvis chili eller muskot.

Read Full Post »

När jag besökte hemtrakterna Skaraborg under jullovet passade jag på att åka förbi Skövde stadsmuseum. Där pågår just nu utställningen ”Gör det själv”, och eftersom jag finns med bland utställarna var jag givetvis mycket nyfiken på att se hur det hela såg ut.

Min kreation ”Fullsmockat” stod ganska mörkt (inte riktigt så mörkt som bilden ger sken av -skyller på mobilkameran), och det är inte det lättaste att upptäcka detaljerna om man inte går nära, men den var inte inträngd bland en massa andra grejer utan hade tillräckligt med plats för att stå för sig själv. Dessutom hade man efter mina önskemål öppnat upp jackan så att sidenfodret syns, vilket jag uppskattar väldigt mycket; halva meningen med kreationen var att den svarta utsidan skulle ha en motsats i ett färgstarkt foder.

Så på det stora hela känner jag mig ganska nöjd med hur det blev. Och det var ju trots allt den första utställningen där jag representerar enbart mig själv, och bara det är ju ett stort steg! Gör det själv står i ett par månader till, så har du vägarna förbi Skövde tycker jag du ska passa på att gå förbi (fri entré!) och titta. Det finns många intressanta alster därinne!

Som en liten bonus idag slänger jag med en bild jag hittade nånstans på nätet i höstas. Jag blir så himla glad över små finurliga detaljer, speciellt när de utgör en hyllning till kunniga människor. Jag menar… är det nån jag frågar när jag är osäker på klädvård så är det ju mor min!

Read Full Post »

Older Posts »