Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2014

 

IMG_3050

Till vänster: västen som fått en speciallösning väntar på att bli upphämtad av sin ägare. I morgon åker den med sin ägare gycklaren till Burma för att glädja människor. Hurra för Clowner utan gränser!

Till höger: En påbörjad brudklänning. Slutresultatet kommer bli ljuvligt och passa väl till en vårlig vigsel.

Annonser

Read Full Post »

I januari gjorde jag ett tämligen stort uppdrag som var ganska hemligt, så jag har bara hintat och visat detaljer från produktionen. Det var en nervös och förväntansfull period när resultatet levererats, eftersom jag bara visste lite grann om hur kreationen skulle användas. Men nu är väntan äntligen över, och projektet är officiellt. Det är med stor glädje jag kan presentera frukten av en intensiv periods hårt arbete: kycklingen ”Gula pippin”.

gula pippin

Gula pippin är en symbol för branschorganisationen Svensk Fågel, och arbetar just nu i en kampanj för att få oss konsumenter att välja svenskt fågelkött. Mer information om branschorganisationen finns här:

http://www.svenskfagel.se

Se alla filmer med gula pippin här: https://www.youtube.com/user/svenskfagel

Read Full Post »

Under en period av väntan på bekräftande av beställningar har jag  haft tid att sy en ny särk till min vikingagarderob. Den är, precis som min tidigare, inspirerad av bronsåldersfynd och inte alls likt medeltidssärkar sydd i vådor vilket kan anses vara det normala.

Överdelen, som är i ett enda stycke vikt över axlarna, är ett helblekt mönstervävt linne. Det vackraste jag kunde hitta i mina gömmor, eftersom jag vill ha en särk anpassad för riktigt fina tillfällen. Nederdelen är däremot ett litet fusk, eftersom jag använt mig av ett råsiden  (en kvalitet som inte fanns i Skandinavien på vare sig vikinga- eller medeltid eftersom den av asiaterna ansågs för dålig för att exporteras. Kan jämföras med vårt eget grova linnebolster.) Kombinationen av ”jag-hade-inte-så-mycket-linne-hemma” och ett råsidentyg modell ”usel-kvalitet-som-jag-aldrig-skulle-köpt-om-det-inte-varit-för-det-rejält-nedsatta-priset” gjorde att jag valde att arbeta med sidenet, med motiveringen att det ju faktiskt aldrig kommer att synas för någon annan än mig själv. Jag brukar jobba betydligt mer purjo än så här, men……. ”syns inte, finns inte”, ”man tar vad man har och gör det man ska” och så vidare…!

Självfallet är plagget helt och hållet sytt för hand med vaxad lintråd. För att få vidd i kjoldelen har jag lagt till en kil i varje sida och för att få ihop ärmarnas vidd har jag valt att använda mig av vid ärmsluten; jag vet inte hur purjo denna metod kan anses vara, eftersom jag bär vikingadräkt (hittills har jag hittat mycket vaga källor när det kommer till vikingatida särkar vilket gör att jag inte vet vad som anses purjo och inte), men jag har gjort det medvetna valet att göra på detta sätt för min egen bekvämlighets skull. Av samma anledning (bekvämlighet) har jag även gjort insnitt under bysten. Såvitt jag vet finns det inga som helst belägg för att man skulle ha gjort så, men jag känner mig mer bekväm med denna osynliga formförändring. Till framtida särkar hoppas jag ha hittat både fynd och någorlunda tillförlitliga tolkningar av dessa för att kunna göra så purjo plagg som möjligt. Annars får jag väl fortsätta med mina egna varianter tills vidare…

IMG_2736

Read Full Post »

Igår var jag med om en mycket märklig upplevelse. Jag var på väg från Myrorna (där jag till stor glädje fyndat bärnsten till mina vikingakläder) till en tygaffär med utförsäljning och passerade på vägen en kyrkogård. Då jag älskar att röra mig i den vördnadsfulla stillheten bland gravar passade jag på att gå över snarare än runt den. Då fick jag syn på en gravsten översållad av blommor, och nyfiken gick jag dit för att se mer och känna kärleken från de sörjande. Det var massor av buketter, massor av vackra ord på band och kort, några lyktor… Sådär vackert som det bara kan bli när en person varit mycket älskad.

På stenen i sig däremot stod mycket, mycket lite. Namnet var en namnteckning, inga siffror fanns att berätta om födelse- eller dödsdag. Jag blev förbryllad och började försöka tyda namnteckningen; beslöt att det stora tecknet i mitten nog måste vara ett ”P”, och lyckades strax därefter lura ut att förnamnet började på ”O”. Och ungefär där började jag känna mig riktigt, riktigt dum; jag stod ju för sjutton och stirrade på Olof Palmes grav! Och det var ju faktiskt inte många dagar sedan det var årsdagen av hans död, därav alla blommor och hälsningar (man kan ju tycka att bandet från Socialdemokraterna skulle varit en effektiv ledtråd, men det enda jag reflekterade över där var att den här människan måste varit en engagerat person! Ja, jo, det var ju tämligen nära sanningen i och för sig….).

Helt plötsligt fylldes jag av en vördnad så stark att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Nog för att det talas mycket om Palme och allt han gjorde, men vilken extraordinär människa han måste varit! Hur många påverkar sin omgivning så mycket att det decennier senare på årsdagen av dennes död placeras horder av hedersbetygelser vid platsen där kvarlevorna vilar? Jag reagerade som så många andra i dagens samhälle; denna upplevelse jag hade som var så stark för mig måste genast delas vidare till andra, så jag tog en bild med mobilkameran och skickade den i ett mms till några familjemedlemmar under tiden jag stod där och reflekterade över alla starka känslor stenen och blommorna frammanade.

IMG_2732

Medan jag skrev ett meddelande om min upplevelse till bilden passerade flera människor förbi, några stannade till, några fotograferade och en äldre man gick fram till gravstenen och lade med stor respekt handen på den. På väg från stenen gick han förbi mig och stannade till. Mitt skrivande avbröts när han petade mig på armen och pekade på reflexen på min kappa (en röd droppe med reklam för blodgivning -jag är en hängiven donator och visar detta öppet för att uppmuntra fler att börja). På mycket bruten svenska frågade han mig om det var blod. Jag svarade ”Ja, det är blodgivning”. Då tände han till på alla cylindrar, och jag trodde att han skulle slå ned mig. Det gjorde han tack och lov inte, utan han nöjde sig med att ilsket vifta åt Palmes gravsten samtidigt som han skrek åt mig ”Räcker det inte med hans blod?! Fy fan!!!” för att sedan ilsket stega iväg därifrån i hög fart. Jag ropade efter honom att det här ju är blod till sjukvården för att hjälpa skadade människor att bli friska, men om han hörde mig så lyssnade han förmodligen inte.

Jag undrar så vad mannen trodde att blodet betydde. Jag föreställer mig hemska tankar som involverar blodvite och hämnd, men försöker tänka att det varken är mitt fel eller mitt problem att han A). Feltolkade reklamen på reflexen B). Vägrade stanna och lyssna på mina ord.

Efter några minuter hade jag lugnat ned mig och fortsatte mot tygaffären, där jag fyndade en liten tygbit, bomullsband och några trådrullar. Hela händelsen var dock en effektiv ögonöppnare: hur gott man än försöker göra, så kommer det alltid att finnas människor som inte förstår vare sig ens handlingar eller avsikter med dem. Uppmaningar till goda gärningar kommer också missförstås, och starka symboler på starka platser riskerar att väcka anstöt. Hur man än vänder sig har man ändan där bak.

Eller som jag ofta konstaterar: Alltid retar det någon!

Read Full Post »